|
Efter en ganska lång prövotid har jag märkt att järnoleat fungerar utmärkt i bensin. Ämnet ska ha smörjande egenskaper som leder till att
kolvarna glider lättare i cylinderloppet. Det verkar stämma eftersom bilen går lugnare och jämnare - och om smörjningen förbättras så borde även
bränsleförbrukningen minska. Järnoleat fungerar däremot inte med E85 och i diesel har jag svårt att se hur ett oleat skulle kunna bidra med något
positivt, men frågan får står öppen tillsvidare. Järnoleat löser sig bäst i opolära vätskor och då ligger bränsletillsatsen A40 bra till. Denna
tillsats doseras dock något sparsamt i sin ursprungliga form, men i så fall kan man välja A20 istället. VARNING! Användandet av denna tillsats i motorbränslet E85 kan medföra risk för sämre motorfunktion på grund av avlagringar och igensättningar i bränslesystemet. Att göra ωFe kräver lite kemikompetens. Problemet är att man först måste tillverka olivoljetvål, men när det är avklarat krävs bara ett fåtal moment innan ωFe finns tillgängligt. ωFe är drygt och går att framställa utan hög åtgång av dyrbara kemikalier. Dessa är: olivolja, natriumhydroxid (natronlut), rödsprit och järnvitriol. 
På bilden kan man se en färsk något oljig ωFe (järnoleat) samt den fasta och torra varianten.
Jag har valt att kalla detta för omega-Fe eller omega-tillsats eftersom det härrör från oljesyra - en karboxylsyra. Oljesyra är en vegetabilisk omättad fettsyra som det finns mest av i olivolja. Denna syra är extremt nyttig då den även går under namnet omega-3 eller omega-6. Fettsyran i olivolja är däremot omega-9. Vegetabiliska produkter som innehåller omega-3 är t.ex. rapsolja och frukten avokado. ωFe rätta namn är järnoleat vilket då är järnsaltet av oljesyra (oleic acid). ωFe och dess molekyl är lagom stor för att kunna lösa sig i både naftor, lätta kolväten och sekundära alkoholer. Konsistensen av torkad ωFe liknar en deg beståendes av harts. Detta kan man baka tabletter av med varierande storlek (vilket dock direkt fäster på en bränslebelagd yta). Jag har valt att avstå en tablettvariant eftersom det kan ta väldigt lång tid innan den löser sig i ett bränsle och har tabletten en olycklig form så skulle den kunna blockera tillförseln av bränsle. Däremot är det inga problem alls att inlemma ωFe i vilken av mina tillsatser som helst. ωFe är löslig i D66, T66, A40 och ISO. Eftersom D66 även används i kombination med glykoltillsatserna så täcker ωFe upp det mesta (på ett finurligt vis). Utförande 
Bränsletillsatser på rad preparerade med ωFe (D2a heter numera A40). En viss färgvariation går att urskilja.
ω-tillsats:
Basen är alltså en bränsletillsats vilken ska prepareras med detta järnsalt. En ω-tillsats blir ganska mörk och ingen speciell märkning mer än etiketten ovan finns - färgen avslöjar hur det är ställt. ωFe fungerar även tillsammans med glykoltillsatser men inte med den röda glykolen eller G+. Liksom MCO20 är även ωFe flockbenäget tillsammans med röd glykol! Flockningstendenserna för ωFe är svåra att trigga men med röd glykol inträffar flockning trots att det kan ta tid. ωFe ihop med blå glykol (ej biltemas) fungerar dock bra. Eftersom ωFe inte bör användas i bränslen där etanolhalten är hög så faller dilemmat med att inackordera ωFe med glykol bort per automatik. En ω-tillsats kan alltså skapas av exempelvis D66 och/eller A40. ISO kan hålla ωFe men rekommenderas inte då IPA kan förstöra verkan av andra tillsatser. Diesel, lacknafta, tändvätska, bensin, IPA - är bra lösningsmedel för ωFe, medan aceton och vissa k-spritsorter är mindre bra. Praktiskt taget alla petroleumprodukter är goda lösningsmedel för ωFe. E85 löser ωFe relativt bra eftersom E85 innehåller bensin. Etanol (rödsprit) och metanol är dåliga lösningsmedel, medan glykol och vatten inte alls kan lösa upp ωFe.
Resultat efter flera prover genomförda med ”FeTA-bränslen” 2015 och 2016 genomfördes tester med både ωFe och ferrocen i symbios med dEC+. Testsiffrorna visade en bränsleförbrukningsminskning runt 10 %. Senare kontroller (år 2017) talar emot en sådan besparingseffekt och allt pekar istället på ett plus-minus nollresultat. Om anledningen beror på mätfel som jag gjort eller på att handelsbränslet bensin uppgraderats under 2017 kan jag tyvärr inte informera någon om, men det verkar fortfarande möjligt att erhålla en förbättring av motoreffekten genom bruk av FeTA. Framställning steg för steg Om du inte kan köpa tvål baserad på olivolja så måste den tillverkas på egen hand - detta är enkelt. Denna typ av tvålframställning kan man studera på Shenet, men jag kommer ändå redogöra för den här. Metoden utgår från tillverkning av ”varmrörd tvål”, men i detta sammanhang kommer vi inte längre än till ”kallrörd”, vilket innebär att tvättproceduren slopas. Resultatet är en ofullständig rårörd tvål som är starkt alkalisk och olämplig för allt - utom när man ska tillverka ωFe. Faktum är att fram till denna punkt inträffar sällan några komplikationer men avser man att tillverka handvänlig tvål så blir det fler moment utöver mina instruktioner och då kan det kärva till sig. Intresserar man sig mera för handtvål så finns det beskrivet längst ned på denna sida, plus några sidospår som även de är intressanta. Det är lätt hänt att man faller in i sidospår som man inte hade planerat under tiden man håller på att utveckla någonting. En sats består sålunda av 1 dl olivolja som ger cirka 1,5 dl rårörd tvål vilket räcker till minst 3 liter av någon ω-tillsats. Framställning av natronlut Först bör man färdigställa luten för då förenklas själva processandet. Natronlut är en lösning av natriumhydroxid (vitt pulver - detsamma som kaustiksoda) och vatten! En typisk ”tvålsjudarlut” är 30%-ig. Alltså, 30 gram natriumhydroxid till 70 gram vatten - detta blir en så kallad 10,7 molarig lösning, vilken är starkt frätande - använd diskhandskar och ögonskydd! 10,7 M motsvaras av 429 gram hydroxid per liter vatten. Hydroxiden tillsätts långsamt under ständig omrörning i kallt vatten. Natronluten blir mycket varm och otrevlig varefter hydroxiden löser sig. Efter att reaktionen avklingat och luten svalnat har volymen ändrats obetydligt. Om man använt 70 ml vatten så är volymen av natronluten runt 72 - 73 ml - efteråt. Problemet är att dagens propplösare inte bara är hydroxid utan diverse vattenolösliga ämnen, koksalt och bindemedel. Ska bara en sats tillverkas (1 dl olivolja) kan 23 gram hydroxid röras ned i 50 ml (0,5 dl) vatten. I bland består detta av natronlut plus mängder av olösliga ämnen som flyter omkring i luten. På botten av behållaren kan finnas ett salt som inte låter sig lösas - detta är koksalt. Natriumhydroxiden skjuter ut koksaltet från lösningen - den får inte vara med. Man kan lätt avskilja koksaltet när man filtrerar detta i ett flergångs kaffefilter eller grovmaskig sil ned i en annan behållare. En sådan här stark natronlut är svår att filtrera så man får använda ett filter som är någorlunda bra anpassat för ändamålet. Kom i håg att inte använda aluminiumredskap eller kaffefilter av papp. Om koksalt fälls ut bör man ersätta detta med ny hydroxid. 
Natriumhydroxid och vatten
blir natronlut
Filtrerad lut i ett mätglas. Observera det kvarliggande koksaltet i bägarens botten.
Framställning av rårörd olivoljetvål Ingående ingredienser för en sats:
Tillsätt natronluten och rödspriten tillsammans med olivoljan och rör hela tiden om med en sked. Att tillföra värme här påskyndar ej tvålbildningsförloppet! Efter någon eller några minuter bildas tvålen - den grönröda vätskan tätnar och blir seg. Så småningom försöker man så gott det går att röra omkring en kladdig men ganska homogen degliknande massa. Fortsätt att knåda och massera degen. Detta är alltså den rårörda olivoljetvålen och kan förvaras i en valfri behållare (inte aluminium). Tvålen är alkalisk vilket den måste vara när natriumoleaten ska omsättas till järnoleat vilket blir nästa steg. Under åren som framställning av olivoljetvål skett har tekniken förfinats och av vad jag sett så adderas ingen överbliven olja som ej reagerat med luten. Denna produkt kan alltså betraktas som 100 procentigt förtvålad. En bild nedan visar ett kaffefilter som innehåller ej reagerad ”vegetabilisk olja”. Detta kan stämma men för det mesta löses tvålprodukten upp fullständigt i det 60 gradiga vattnet om det bara får ligga där tillräckligt länge. 
Alla ingredienser uppmätta för att bli tvål utifrån 1 dl olivolja...
I början är det lättflytande
Strax därefter - trögflytande
För att till slut bli rårörd olivoljetvål.
Framställning av ωFe Då ωFe påminner om tjära till sin konsistens är det en fördel om man slipper transportera det från en plats till en annan. Lösningen på det problemet är att reaktionen som skapar ωFe äger rum i en sluten behållare och att den rena bränsletillsatsen (bensin, D66, A40 eller ISO) sedan tillsätts där. ωFe kan då lösa sig i detta och sålunda utvinnas som en rå ω-tillsats. För att tydliggöra de olika stegen väljer jag här och nu att framställa 400 ml ω-tillsats i en Vitamin Well flaska (vilket dock är i minsta laget). En behållare som kan inackordera och värma upp 400 ml vatten krävs - t.ex. en kastrull? Ta gärna varmt kranvatten så går det fortare. Tillsätt nu rårörd olivoljetvål efter denna formel: Vikt olivoljetvål (gram) = Mängd vatten (ml) x 0,033 Faktorn 0,033 gäller för tillsatser som doseras med 1%! Hösten 2016 fastställdes den slutgiltiga halten järnoleat och den är nu 300 ppm. 0,033 är den faktor som ger vikten tvål utifrån en mängd vatten/tillsats A20. 0,030 är det minimum som fortfarande ger god bränsleekonomi och mer än 0,035 är onödigt. Risken att utgå från 0,035 eller mer är att motorn då och då kan misstända. Alltså gäller: 0,033 för A20 och 0,07 för A40 (som doseras med 0,5%). Försök har visat att det faktiskt går att lösa upp oleat av den dubbla mängden i A40 dessutom går skikningsprocessen fortare då. Skiktning sker på några timmar fast nackdelen är att A40 släpper ifrån sig omega-Fe med tiden, om den inte används. dEC-M3 har visat sig fungera perfekt under prover gjorda 2016 och vill man använda denna tillsats så måste man framställa A40 med omega-Fe först. När man framställer omega-Fe till A40 gäller det att vattnet som används inte reduceras. Förfar som om det handlade om en 1%-tillsats, d v s utgå från 0,033 men när bränsletillsatsen till slut införlivas så gäller 0,07 (halva vattenmängden). Vikten järnoleat utifrån en viss vikt tvål stannar runt 70 % - om den kemiska reaktionen går åt rätt håll... Vikten tvål i det här fallet blir således 13 gram (fördelat på 4 dl). Detta ger cirka 2 gram järnoleat per dl. Oavsett tillsatstyp ska halten oleat ligga nära 0,2 gram per liter bensin. Se till att värma vattnet till omkring 60 grader så att tvålen löser sig. Ovanpå tvållösningen kan det flyta svårlösliga klumpar vilket betyder att det kan ta lång tid innan all tvål är löst. Vägrar tvålen lösa sig utan att temperaturen höjs så kan man anta att det är fettklumpar som inte har ombildats till tvål och dessa kan då filtreras bort. Vi har nu en flaska fylld med 400 ml varm tvållösning och detta ska reagera med dubbel vikt järnvitriol - alltså 26 gram. En omsättningsreaktion startar! Natriumoleatet omsätts nu till järnoleat och järnsulfatet till natriumsulfat. Lösningen pH under reaktionen ska vara 7 (neutral)! Har man använt gammal olivolja kan det inträffa att det inte sker
någon reaktion mellan tvålen/sulfatet och det kan man konstatera genom att sulfatet endast flyter omkring i tvållösningen. Orsaken är att lösningen är
alkalisk och då måste man tillsätta en syra. Bäst är att använda svavelsyra som man droppar ner tills man ser att sulfatet börjar kladda och klumpa ihop
sig. Batterisyra duger men det fungerar med Oxalsyra också - utblandad med vatten. En tsk oxalsyra (5 ml) i 50 ml vatten - ungefär 20 ml per liter lösning
är ett riktvärde, men kan variera från fall till fall. Bäst är väl att omgående göra tvål av sin nyinköpta olivolja? Man kan skaka flaskan då och då och avvakta i cirka 15 minuter. Försök har gjorts med längre tid men utbytet blir detsamma. Risken om man väntar för länge är att: lösningen svalnar så att det smälta fettet (som inte är omega-Fe) stelnar och stannar kvar i behållaren. Av den anledningen kan det vara smart att ligga en bit över 60 grader, kanske 65-70 grader innan sulfatkontakt sker. Se dock till att tiden 15 minuter innan den väntande tvättfasen tar vid, inte överskrids! Vattnet innehåller nu bara lösta föroreningar och måste avskiljas från det fasta innehållet, vilket är järnoleat/ωFe. Denna tjärliknande illaluktande massa är benägen att delvis fastna på flaskans väggar men innan tvättproceduren är klar flyter det gärna ovanpå vattenlösningen. 
Tvättningen görs bäst genom att man först preparerar en kork med små hål. Denna kork förses med en bit skumgummi vilket fungerar som filter. Trär man i en smal slang så hålls skumgummit på plats. Nu kan man tömma flaskan på vatten utan att något järnoleat följer med. Fyll flaskan igen med rent vatten och skaka - töm (blås i slangen) och upprepa två gånger till. De två sista sköljningarna sker med lite alkohol (etanol). Skaka och töm ut - upprepa en gång till. Försök att knåda och massera den kvarvarande ω-massan med ett avlångt metalliskt föremål (pinne, lång skruvmejsel) tillsammans med alkoholen för att kunna eliminera allt vatten. Nu är flaskans inre fritt från nästan allt vatten och man kan hälla i den tillsats som man har tänkt att lösa ωFe i. Trots att fukten ersätts av alkohol är det svårt att få bort allt vatten. Vatten i en ωFe-tillsats är skadligt och kan orsaka sönderfall och flockning! Flaskan innehåller nu cirka 10 gram järnoleat eller ωFe och det motsvarar 400 ml A20. Låt nu oleatet lösa sig i tillsatsen - detta kan dröja flera timmar. Färgen är nu i det närmaste svart och det sista återstående momentet är en avskiljning av fasta partiklar. 
Filtrerad tvållösning
Efter tillsats av järnvitriol
Tvättning
När järnvitriol tillsattes bildades det även järnhydroxid p g a det rådande hydroxidöverskottet. Järnhydroxid är det första stadiet av rost och kan förbrännas liksom järnoleat till oxid. Järnhydroxid är dock inte alls lösningsbenäget över huvudtaget och bör plockas bort förr eller senare. Partiklarna är dessvärre mycket små och låter sig inte stoppas av ett bränslefilter så lätt. Väntar man tillräckligt länge så sjunker järnhydroxiden till botten på aktuell behållare men det kan dröja flera dygn innan så har skett. För att optimera elimineringen av järnhydroxiden kan man först låta ω-tillsatsen få stå ett dygn i en hög genomskinlig flaska - sedan häller man försiktigt av tillsatsen i en tom flaska. En stark ljuskälla som lyser under flaskan gör så att man ser när slöjorna av partiklar är på väg ut, fast då har man troligtvis separerat kanske upp mot 80-90%. Separationsprocessen upprepas sedan en andra gång och då bör man nog vänta minst två eller tre dygn - har man brått så kan man använda ett HEPA-filter. Väntar man en hel vecka blir lösningen fullständigt ren. För att underlätta tillverkning av en ω-tillsats finns en bruksanvisning här. Att tillverka ωFe och senare en ω-tillsats innefattar några fler steg och moment än att t.ex. tillverka MCO20. Man kan se det som en övning i hur det är att vara kemist? Själv tycker jag det här är en relativt enkel operation och besväras inte av flera delmoment. Den största nackdelen är hanteringen av petroleumprodukterna som egentligen inte är speciellt hälsosamt. Man bör tänka på ventilationen och använda handskar i möjligaste mån. Kopparoleat Istället för järnsulfat kan man prova kopparsulfat. Resultatet är en grönaktig massa vars egenskaper är mycket lik järnoleatets. Kopparoleatets användningsområde är bland annat att tjänstgöra som komponent i bränsletillsatser. Själv föredrar jag dock järnoleat som faktiskt verkar vara strået vassare än ett koppardito. Ämnet är hanterbart d v s lättare att jobba med, till skillnad från järnoleatet som känns väldigt kladdigt i jämförelse. 
Torkad kopparoleat redo för någon tillsats.
Lösningsmässigt kan man betrakta kopparoleat som om det vore järnoleat eller tvärtom - ingen skillnad där. Den stora nackdelen är att alla kopparsalter är mångdubbelt dyrare än exempelvis järnsalter, så det är en besvärande nackdel dock. OBS. Doseringen av kopparsulfat i den rårörda tvållösningen ska vara lika stor som den rårörda tvålen i mängd/vikt avseende, inte det dubbla såsom fallet är med järnsulfat. Gällande tvättprocessen så kan man jobba med endast en flaska här också, istället för att föra över oleatet till ett fat så kan man göra sluttvätten med etanol (rödsprit) i samma flaska som det blev till i, men inget hindrar att man låter det indunsta till torrhet på ett fat heller... Det finns en intressant koppling med hexametylentetramin (HMTA eller hexamin) här. Det lämpligaste oxidationsmedlet för hexamin är nämligen kopparoxid. Därför vore det intressant att försöka kombinera en kopparförening med just hexamin. Dock har jag inte märkt något extraordinärt med kopparoleat och hexamin. Kanske någon annan kan lura ut hur det ska arrangeras? Handtvål och andra sidospår Steget är inte långt från att tillverka sin egen tvål om man nu kommit så långt att man gjort rårörd tvål enligt ovan beskriven metod. När den rårörda tvålen är klar så kan den få stå och dra en timme, för att vara helt säker på att reaktionen klingat av. När det så är dags ska kokhett vatten tillsättas och därefter vanligt koksalt (natriumklorid). För 100 ml olivolja ska 270 ml vatten mätas upp, vilket förutsätter att ingenting har använts för framställning av ωFe? Vikten salt är 23 gram till 70 ml vatten och ska förberedas i en särskild behållare (saltet ska vara löst i vattnet innan det slås i tvålbadet). Samtidigt som det heta vattnet tillsätts kan även värmningen påbörjas. Vattnet ska tillsättas långsamt under omrörning. När vattnet är tillsatt så kan man hälla ner koksaltlösningen. Nu ska detta kokas några minuter - sedan är det klart! 
Kokt tvål, här under avkylning
Filtrerad tvålmassa
Vitsen med de här procedurerna är att den alkaliska hydroxiden samlas i vattnet istället för i tvålen. Tvålen däremot inkluderar nu även salt och endast en obetydlig mängd hydroxid. Saltet har konserverande verkan och håller tvålen fräsch. Utan konserveringsmedel kan en tvål härskna. Låt detta tvål/vatten få svalna av (lägg kastrullen i kallt vatten). Häll sedan ner alltihopa i ett grovt filter eller i ett kaffefilter. Det mesta av vattnet ska nu avlägsna sig och kvar är bara tvålen - men lite fuktig dock. Denna tvålmassa kan man nu fylla en form med om en vanlig fast tvål ska tillverkas? Gör man det så kommer tvålen att krympa kraftigt under tiden den torkar - det beror på den höga vattenhalten. Ett sätt att få bort vattnet är att centrifugera tvålmassan. Man kan exempelvis göra en slunga - ett snöre som är fäst på ett dylikt kaffefilter roteras med enbart handkraft. På så sätt undviker man allt för stor krympning. Gjutformen kan vara en makrill- eller sillburk. Var noga med att det inte bildas tomrum/luftfickor i formen! Tvålen i formen måste nu ligga stilla någon dag innan man försiktigt kan skaka ut den. Med tiden hårdnar tvålen och den krymper något, vilket kan ta en vecka eller ännu längre tid. Placeras tvålen nära en värmekälla så påskyndas torkprocessen. Efter flera veckor är så tvålen färdig och den är då helt vit. 
En färdig handtvål och dess gjutform
Flytande tvål ska göras direkt när den är ny och centrifugerad. Det är vatten som ska blandas med tvålmassan men man bör göra detta efter viss metodik. Har man erhållit en relativt porös tvålmassa som är centrifugerad men ganska lös så kan vikten av massa motsvara vikten vatten (50/50). Exempelvis blandar man 100 gram tvålmassa med 100 ml vatten. Bäst är att först tillsätta 1/3 av vattnet i tvålen och sedan värma detta till kokning - sedan låta detta svalna. Detta upprepas ytterligare en gång men den sista tredjedelen vatten tillsätts direkt i tvålen utan någon värmning. Resultatet är en jämn och homogen flytande olivoljetvål. Grön såpa Framställs av tallolja som fått reagera med kaliumhydroxid - kaliumvarianten av natronlut. Det är den så kallade svartluten härrörandes från pappersbruk som grön såpa ursprungligen kommer ifrån. Skillnaden på en tvål som har behandlats utifrån ett fett eller en olja med antingen kaliumbaserad lut eller natriumbaserad lut - är dess konsistens. Fast tvål såsom handtvålar är baserade på natrium medan flytande tvål såsom såpa är baserade på kalium. Då baskomponenten i grön såpa är en kaliumester av tallolja (kaliumresinat), så är det ganska enkelt att omsätta denna med t.ex. järnvitriol. Resultatet är järnresinat och kaliumsulfat. Sulfatet är vattenlösligt och därmed enkelt att separera från järnresinatet. Järnresinat är liksom järnoleat tjärliknande och påminner om tjära eller trätjära fast med en rödaktig nyans. Likt järnoleat är även järnresinat lösligt i nafta. Nackdelen med järnresinat är att det är flockningsbenäget. Blandar man det med en nafta så ser det bra ut i början men efter en dag eller två brukar det ha bildats flockar och naftan har blivit grumlig. Salva eller kräm av oljesyrans salter Resinater och oleater är faktiskt inte hälsovådliga preparat utan används som salvor vid diverse hudåkommor. Exakt hur man gör en sådan salva eller kräm vet jag inte men avser man att använda t.ex. järnoleat som en salva så bör man minska dosen av järnvitriol. Tillsätt lika mycket vitriol som tvål - detta ger en smetigare konsistens av järnoleatet och som är lättare att nyttja som salva. Fattigmans HAMLET kallas faktiskt för BAMLET Nej jag skojar inte, HAMLET som jag tidigare skrivit om i ”nyhetsbulletinen”, vilket är ett högeffektivt läkemedel mot cancer och som botar minst 40 olika cancerformer - består bara av bröstmjölk blandat med oljesyra. Det är alltså ett helt ogiftigt preparat som är lätt och billigt att tillverka. Man kan fråga vilka fler goda egenskaper dessa oljesyror har? Det rör sig således om oljesyra och protein. Då oljesyra och olivolja i princip är samma sak syntes dess råvaror vara lättillgängliga. Olivolja, rapsolja och linfröolja är i varierande grad bärare av dessa oljesyror och dessa är då; omega-3, omega-6 och omega-9. För er som inte har tillgång till bröstmjölk finns alternativet BAMLET - det liknar HAMLET fast då med vanlig komjölk. Enligt uppgifter från google ska även BAMLET ha uppvisat ungefär samma egenskaper som föregångaren har. BAMLET är alltså en effektiv cancerdödare liksom HAMLET är - anstränger man sig lite så kan man själv konstatera att det är så. Så, hur ska man nu förfara för att själv kunna erhålla denna dundermedicin? Man kan ju anta att en sådan mix av olja och mjölk inte kan resultera i annat än en extremt god hälsa och även om man inte har cancer så borde det verka förebyggande och även förebyggande i ett bredare perspektiv? Svaret är enkelt: Blanda en proteinrik dryck med olivolja! Den metod jag kan rekommendera är att röra ned 1 del olivolja i 20 delar filmjölk. Filtrera sedan denna mix via ett kaffefilter. Filtratet är nu en transparent lättflytande och filmjölksmakande vätska som förhoppningsvis ska motsvara en kur av BAMLET.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
