VETENSKAP → |
När det gäller färgen blått så är den utmärkande endast för vår planet och är knappast märkbar när man studerar Mars eller Venus (månen) eller någon annan av de nio, heller för den delen, om vi bortser från Uranus och Neptunus. Jag kommer nästan uteslutande att här bara tala om färger i denna artikel vilket ni kanske redan förstått - vad gäller andra egenheter så får det dröja. 
IMAGE ©WallpaperSafari
Enligt den hypotes jag kommer att lägga fram här så beror det blåa på att Syre existerar. Den hypotesen stöds dock inte av
den etablerade vetenskapsdisciplinen. Alltså, att det inte finns något samband mellan en blå atmosfär och förekomsten av syrgas. De agerar helt oberoende
av varandra och Jordens atmosfär skulle lika gärna kunna bytas ut mot vilken färglös gas som helst, det skulle avteckna sig som en blå himmel, både från
marken och från rymden sett. Anledningen att Mars har en röd atmosfär beror på att denna planets tunna atmosfär inackorderar järnstoftpartiklar. Venus
atmosfär ser man inte eftersom hela rasket är insvept i ett tjockt molnlager.
Fysiken som ligger bakom de här rönen kan för den oinvigde te sig svårbegriplig, men även jag har haft problem med att få rätsida på teorierna omkring det som kallas för ”spridning”. Det lämpligast är nog att först redogöra för den vedertagna förklaringsmodellen. Det är den brittiske fysikern Lord Rayleigh som gett namnet till fenomenet och som är orsaken till att ljus kan spridas - exempelvis i en atmosfär. Rayleighspridning är en form av svag växelverkan mellan fotoner och elektroner vilket medför att ljus produceras. När elektronerna (bundna i luftmolekylernas atomer) vibrerar i takt med det inkommande solljusets fotoner så börjar luftmolekylerna (elektronerna i luftmolekylerna) att utsända ljus. Färgen på det genererade ljuset beror på partikelns storlek. En molekyl är ganska liten i jämförelse med till exempel en järnstoftpartikel. Ju större partikel desto rödare blir ljuset men är partikeln liten (en molekyl) så utsänds blått ljus. Detta handlar alltså inte om högenergifotoner som träffar elektroner, typ fotoelektrisk absorption eller Comptonspridning, där en foton slår bort en elektron. Om så skett skulle det resultera i röntgenstrålning! Under sådana omständigheter är begreppet spridning mycket påtagligt! Det strålar åt alla håll och kanter. Den närmaste typen av växelverkan som påminner om rayleighspridning är Thomsonspridning. Det är bara i vissa typer av material som rayleighspridning kan ske i, vanligare är att reflektion inträffar men inte sällan inträffar både spridning och reflektion samtidigt. Ett materialvillkor kan här vara något som är genomskinligt, såsom en vätska, gas eller ett glasartat mineral. Exempelvis en kristall som är blåaktig. Rött och grönt sprids också men blått sprids mest. Sammantaget dominerar den blå färgen, således ser det blått ut. Man kan testa det själv genom att manipulera RGB inställningarna som styr en färg (i ett datorprogram av något slag). Rött ges ett lågt värde, grönt något större medan blått ges det största värdet - resultatet blir blått. Det är tre saker som kan hända när ljus träffar materia:
Är man strålfysiker och jämför spridning med reflektion så kan man kort beskriva spridning som en interaktion mellan fotoner och elektroner, istället för att fotonen studsar bort från elektronen. Detta är jag alltså ganska säker på är grundhypoteserna omkring det som kallas för spridning eller scattering på engelska. Att det blåa genereras från luftens molekyler (syre och kväve) p g a att solljuset växelverkar med luftatomernas elektroner och på hög höjd. Det är alltså inget krav att det måste vara syre och kväve, för det skulle lika gärna kunna vara ren koldioxid eller vilken gas som helst, bara den inte är färgad. Oavsett gas så skulle det resultera i en blå himmel, både från marken och från rymden sett. Sedan har vi bildandet av gasen Ozon (trevärt syre). Ozonet håller också till på hög höjd (stratosfären), men i motsats till syre- eller kvävgas är ozongas blåaktig. Ozon skapas också av solljus, närmare bestämt av ultraviolett ljus. Tydligen är mängderna av ozon tillräckligt höga för att skadliga halter uv-ljus inte ska kunna nå jordytan. Uv-ljuset från solen bryter sönder O2-molekyler till enkla O1-molekyler, vilka senare bildar O3-molekyler. Processen kräver ganska mycket energi, energi som tas från solens uv-spektra. Eftersom O3-molekyler är instabila så har de kort livslängd. Det handlar om timmar innan en O3-molekyl bryts upp och återbildas till O2-molekyler. Ozongas är alltså en mycket flyktig företeelse, dessutom är ozon tyngre än luft och rör sig nedåt tills det sönderfaller till syrgas igen. Det är alltså en process som pågår hela tiden - syrgas blir ozon, som blir syrgas, som blir ozon, som blir syrgas o s v. Så länge som det finns syrgas och uv-ljus, så finns det gott om ozon. Att det bildas så kallade ozonhål i Antarktis under vinterhalvåret beror på uv-brist och vindar. Det är runt ekvatorn som det bildas mest ozon, sedan transporteras det mot polarregionerna med vindarna. Ozonskiktets tjocklek är cirka 30-40 km och den undre gränsen börjar vid höjden 10-20 km, samma gräns där stratosfären tar vid. Koncentrationen är 2-8 ppm. Om ozongasen koncentrerades till rent ozon och lades som ett skikt vid marknivå så skulle dess tjocklek bara vara några millimeter. Ozonskiktet filtrerar bort all UVC men släpper delvis igenom UVB och all UVA. Människans luktsinne är känsligt för ozongas - doften av ozon påminner om klor. Inte ens de dyraste mätinstrument är kapabla att detektera ozon innan vi gör det med våra näsor. Redan 0,1 ppm i luft är en ohälsosam halt. Ozongasens ljusblåa färg har dock inget att göra med att himlen uppfattas som blå utan det är rayleighspridningen (inom samma atmosfäriska zon) som är huvudorsaken. Att ozon utsänder blått beror på att blått ljus reflekteras från ozonatomernas elektroner, här sker ingen växelverkan trots att ozonet är en gas. Man måste tydligen lära sig skilja på reflektion och spridning… Spridning sker när gasen är färglös medan reflektion - om gasen inte är färglös - med undantaget ifall omständigheterna medger så inträffar både reflektion och spridning samtidigt. Det finns även andra syreföreningar som är blåaktiga. Flytande syre är svagt blått, detsamma gäller vanligt vatten som består av 89 % syre, det är svagt blåaktigt. Detta är lätt att konstatera då haven från rymden sett är blåa, vilket ger en förstärkningseffekt = atmosfären + haven. Tungt vatten, syrgas, kvävgas liksom flytande kväve är dock färglösa. 
IMAGE ©ThoughtCo
Mulna dagar verkar både himlen och vattnet grått men blir det en glipa i molntäcket så ser man den blå himlen ovanför. Beroende på hur täta molnen är eller hur mycket ljus som slinker igenom så varierar det gråa från vitt till gråblått. Riktigt täta moln (åskmoln eller orkaner) som är på antågande eller avlägsnar sig har en mörkblå/mörkgrå nyans från marken sett. Här skulle man kunna tro att fukthalten är så hög att vattnets blåa färg åter igen är skönjbart men från rymden sett är molnen däremot alltid vita oberoende av dess tjocklek. Från rymdobservatoriet är det stor skillnad i färg på gasformigt vatten och flytande vatten. Om man påbörjar en färd med en raket som startar från marken ut mot rymden så ser man inget av den blå atmosfären så länge man fortfarande befinner sig i troposfären och inte tittar uppåt. Under tiden man passerar genom stratosfären borde man kunna observera en svagt blå omgivning utanför raketens fönster. När man närmar sig rymden och tittar nedåt så ser man igenom det blåa skiktet i stratosfären och markytan under detta har en blå nyans. Det som gör att himlen är blå handlar alltså om ett blått skikt som befinner sig i den nedre delen av stratosfären. Det heter ju att om dagen avslutas med en röd solnedgång så är chansen stor att det blir fint väder nästkommande dag. Det är med andra ord ganska molnfattigt ute. Varför blir då himlen röd när den skola vara blå då? Här skulle jag vilja påstå att spridning och/eller brytning spelar stor roll. Det högenergirika innehållet i solljuset förtärs innan det når betraktarnas ögon. Nu måste ju solljuset brottas med fuktpartiklar och marknära stoft som håller till i troposfären över en mycket lång sträcka. Detta är en helt annan sak än när solljuset kommer ovanifrån. Hur ligger det till nu då? Handlar det om rayleighspridning eller om ozon? Man kan dela upp frågan i tre alternativ.
Någon sa att det är tröttsamt att hela tiden lystra till den fysiskaliska förklaringsmodellen som innefattar rayleighspridning när man istället bör kalla sakerna vid dess namn - att den övre delen av atmosfären helt enkelt är blå eftersom den har en blå färg. Finns det en anledning till att man önskar krångla till saker mer än nödvändigt? Att en blå atmosfär inte nödvändigtvis behöver beror på att det handlar om syrgas? Men eftersom varken Mars eller Venus är blåa såsom Jorden, så syntes det vara slöseri med vinklade propagandistiska metoder här. Saken kommer i ett annat läge om vi detaljstuderar Mars atmosfär. Det finns bilder tagna från Hubbleteleskopet som avslöjar att Mars har en blå atmosfär. Det är ju redan bevisat att Mars ibland kan ha en molnig himmel. Vikinglandaren första bilder visade på en blå himmel, sedan ändrades det till en säregen röd himmel. Det tyder på att man är restriktiv med data som påvisar en blå himmel på en annan planet. Varför är man det? Om Mars himmel är blå liksom den är här på Jorden, vad kan det få för konsekvenser? Kommer folk dra en parallell med Jorden, att Mars är som Jorden. Tror folk att Mars atmosfär egentligen är syrerik då, trots att man kan förklara det som rayleighspridning? Koncentrationen av ozongas i Jordens atmosfär är som jag nämnt tidigare 2-8 ppm. Är detta tillräcklig för att himlen ska anta sin blåa färg? Efter lite letande på nätet fann jag sajten Oxidation Technologies LLC. Där har man löst ozongas i burkar fyllda med vatten (vatten löser ozon bättre än luft och jämnar ut blandningen). Om det som står på sajten är korrekt så krävs det en koncentration på runt 50 ppm innan man nätt och jämt kan urskilja det blåa. Senare går att läsa att ju större vattenbehållare man har desto lättare går det att se ozonet. Dessa burkar och dunkar har en bredd på runt 6-30 cm. Vad händer om koncentrationen sjunker 25 gånger samtidigt som bredden på dunken ökar 130000 gånger! Alltså 2 ppm ozon i en 40 km bred behållare, ser man det blåa ozonet då? 
IMAGE ©Oxidation Technologies LLC
Svaret på den frågan blir troligtvis nej om vi återgår till den konventionella skolfysiken:— Ozonskiktet är alldeles för tunt för att det ska gå att se, och ifall himlen var blå p g a ozongas så skulle solen också se blå ut, istället för gul. Nej, det som gör att himlen är blå beror på rayleighspridning. Vad gäller min egen åsikt så tycker jag att den förklaringsmodell som beskriver rayleighspridning verkar långsökt eller onödigt invecklad - släktskapet med reflektion verkar hårfin. Dessutom pågår rayleighspridningen i samma område där ozonet håller till, om jag fattat rätt? Men jag kan ha fel, kanske är rayleighspridning en realitet och kanske går det att bevisa på något bättre sätt? Själv har jag inget superargument som kan förklara motsatsen, inte ännu i alla fall men kanske dyker det upp något i framtiden? Ja, vi får väl se hur det blir med den saken…
I N N E H Å L L En gång fick jag frågan: Hur är det att arbeta på ett kärnkraftverk? Då svarade jag att det största ”kärnkraftverket” i Sverige faktiskt ligger ganska nära Motala, närmare bestämt öster om Kumla. Dit kan man åka och med egna ögon skåda hur det kan se ut. Denna slagghög av ”Rödfyr” utgör ett betydande landmärke på närkeslätten, beläget strax intill Hällabrottet. Det är numera ett industriminne som är utsmyckat med ”Konst på hög”, samt ett motionscentrum - det är många trappsteg till toppen... Har varit där flera gånger och studerat olika fenomen. Örebro är för mig en gammal studentstad så jag är väl förtrogen med omgivningarna. Historien om och det som pågår på denna konstgjorda slagghög är det mycket få som har intresserat sig för. Jag skulle vilja påstå att - endast ett måttligt intresse för kärnfysik borde vara tillräckligt för att ett flertal frågor dyker upp i huvudet. Vad är egentligen fission? Vad är det som krävs för att starta en fissionsprocess? Hur farlig är radioaktivitet? etc. etc. 
Rödfyren på kvarntorpshögen är radioaktiv. Det kan konstateras
ifall man använder ett lämpligt mätinstrument. Det högsta värdet jag har uppmätt är 2 µSv/timme. Då pep mitt radexinstrument en hel del under tiden
mätningen pågick. Det är svårt att veta var det strålar som mest. Man måste ha lite tålamod när man letar efter en sådan plats. Området vid sidan av
uppfartsvägen är ett hett tips. Över 3 µSv/timme kan man erhålla ifall man mäter på obruten alunskiffer. Det finns platser runt omkring Kvarntorp
där man kan göra sådana mätningar. Annars är det ganska svårt att finna områden på andra platser i vårt land som överhuvudtaget är radioaktiva, om man
bortser från andra skifferfyndigheter, exempelvis vid Kinnekulle, kärnkraftverk och dess anläggningar eller hus byggda av blå gasbetong... Tips tas gärna
emot. När man befinner sig på högen ser man skyltar här och där som varnar för ett ”hett område”. Någonting i underjorden skapar en intensiv hetta
så att vattenånga bildas och sipprar upp - det ryker och luktar alunskiffer. Obehandlad alunskiffer (även kallat oljeskiffer) är en mineral som luktar
olja/petroleum, d v s den är rik på petroleum typ Kerogen.Rödfyr är en restprodukt efter förbränning av alunskiffer. Det har hög järnhalt, därav den röda färgen. Förr i tiden uppförde man gärna kalkbruk där det fanns alunskiffer. Man eldade med skiffern i kalkstensugnar för att kunna framställa bränd kalk (kalciumoxid) och kvar blev askan (rödfyren). Den brända kalken släcktes sedan med vatten - kalciumhydroxid blev resultatet och var sålunda dåtidens murbruk. I Kvarntorp (1942-1966) eldade man inte alunskiffer utan istället värmde man upp det (pyrolys). På så vis kunde man skilja ut petroleumet - eldningsolja, bensin, gasol, svavel, ammoniak... Bara 20% av skifferns vikt kunde tillvaratas, resten 80% deponerades på askhögen. Processen gav upphov till stora utsläpp av svavelhaltiga ämnen som förpestade omgivningarna. Skorstenarna var höga men det hjälpte föga. Skog och växtlighet i närområdet dog, ägodelar av metall rostade sönder och lukten kunde från verksamheten i Kvarntorp kännas många mil bort. 
IMAGE ©Sydnärkenytt 
IMAGE ©Sydnärkenytt 
Det här är intressant (om det stämmer) eftersom uranhalten överstiger 0,1%, vilket är gränsen för vad som anses vara ”ekonomiska brytvärda fyndigheter”. Vi kan göra en enkel beräkning, för att se hur mycket naturligt uran det finns i kvarntorpshögen. Den totala volymen för högen är 40 Mm³ (40 miljoner kubikmeter). Densiteten för någorlunda torr och packad rödfyr är 1,0 kg/dm³. Kvarntorpshögens uranvikt är då 1 × 40•10^6 × 0,00135 = 54000 ton, i det fall man räknar med den halt som gäller för rödfyren i Andrarum. För uranhalten 0,0375% så blir det 15000 ton. Mellan 15000 - 54000 ton uran finns det alltså i kvarntorpshögen, eller 0,38 - 1,35 kg per ton rödfyrsmassa. Nästa fråga man då ställer sig är: Vad är den kritiska massan för rödfyr? Eller snarare: Vad är den kritiska massan för färsk rödfyr? Svaret är att den är oändligt stor - att någon ”kritisk massa” inte finns eftersom uranet är så utspätt. Uranet är inte heller anrikat, utan det är naturligt, med en låg halt av U235. Just när det gäller kvarntorpshögen var förhållandena lite speciella om man jämför med sättet som kalkugnarna drevs. Enligt tillgänglig information är det rester av olja som fortfarande förbränns i kvarntorpshögens inre. Man kan ju fråga sig hur luftens syre tar sig in till den glödande rödfyren? Det här problemet/fenomenet med rödfyr som fortsätter brinna i flera årtionden existerar inte i de högar runt om i Sverige där kalkugnarna byggde sin rödfyr med. Det är bara i Kvarntorp som förbränning av restolja har pågått. Om det nu skulle vara så att det är rester av olja/petroleum som fortfarande brinner så borde det bildas en mängd oförbrända restprodukter. Vi pratar här om en förbränning som sker med ett gravt syreunderskott. Det borde genereras mycket sot och svart rök. Stanken från denna typ av förbränning torde vara näst intill outhärdlig. Trots det luktar det mest vattenånga och som silats genom alunskiffer. Då säger någon: Men rödfyren över brandhärden filtrerar bort alla skadliga ämnen. Då säger jag att i så fall måste kvarntorpshögen vara världens effektivaste oljeförbränningsanläggning. Förbränningen bara pågår och pågår utan någon som helst mänsklig inverkan och utan att några skadliga utsläpp sker... Det som talar för att vi har att göra med en fission är reaktorns storlek. Neutronerna har gott om tid på sig att klyva eller bli absorberad under sin färd. Neutronutnyttjandegraden är extremt hög här. Reaktorn innehåller heller inga styrstavar eller bor. Innan rödfyren deponerades på högen var den mycket het och den fortsatte vara het väldigt länge. Det skedde olyckor när traktorer fastnade på högen. Det var omöjligt att rädda chauffören. Det fick brinna upp - något annat alternativ fanns tydligen inte. Jag tror inte kalkstensugnsmakarna hade tagit bort alunskiffer som fortfarande brann och var glödhet, eller? Varför just alunskiffer som genomgått pyrolys är så svår att bränna ut har jag ingen information om. Det som inte gick att tillvarata ur pyrolysen eldade man en ångpanna med och som även producerade nödvändig elkraft, från en ångturbin plus dess generator. Aska med temperaturen 600-700°C borde man kunna producera ånga och elektricitet med, också, men man valde att tippa det på hög istället. Kvarntorpshögen är stor i jämförelse med andra rödfyrshögar. Om de andra högarna var lika stora som kvarntorpshögen skulle det inträffa fisson då? Jag läste någonstans att man gjort försök med rör som man försökt skjuta igenom kvarntorpshögen. Rören skulle sedan kopplas ihop och man skulle då kunna värma fjärrvärmevatten med hjälp av den alstrade värmen från rödfyren. Det gick tydligen inte eftersom rören smälte av värmen... Om detta borde det gå att läsa om i Nerikes Allehanda, men då måste man känna till när det hände. Tips tages emot tacksamt! Ungefär vart femte år orsakar värmebildningen att det skapas håligheter och taket på högen riskerar att rasa in. Detta är dock rutin och det finns och har alltid funnits personal som tar hand om problemet. Med grävare tar man upp bildade kaviteter och botemedlet stavas vatten, mera vatten, lera samt Absol (ett brandbekämpningsmedel). Står det konstverk i vägen så måste de tillfälligt flyttas undan under tiden släckarbetet pågår. Detta inträffar alltså då och då. När jag besökte högen hösten 2020 så märkte jag att ångbildningen avtagit i jämförelse med andra besök. Kanske har allt släckarbete under årens lopp till slut gett resultat... 
Om vi pratar fission vilket jag anser så kommer de snabba neutronerna att absorberas av U238, som omvandlas till Pu239 och/eller Pu241 och som sedan kan klyvas av långsamma neutroner. Detta sker alltid och ger ett betydande energitillskott i alla uranreaktorer. Om vi istället leker med tanken att det pågår en förbränning i högens inre (som ”dom” påstår) så borde denna värmeutveckling sprida sig uppåt och till sist borde hela högen fatta eld och brinna som ett fyrbål. Rödfyr har även använts som underlag på fotbolls- och tennisbanor med resultatet att mindre snö stannar kvar. Om detta beror på värme eller något annat låter jag vara osagt. Jag har själv skopat upp 10 liter rödfyr i en hink utan att kunna konstatera någon antydan till värmealstring. Längre tillbaks i tiden rök det mera om kvarntorpshögen. Är det bara jag som tycker det påminner om en vulkan? Världens största konstgjorda vulkan! 
IMAGE ©Wikimedia Commons 
IMAGE ©Creative Commons Attribution 2.5 se 1953 körde AB Atomenergi (AE) igång sitt nya uranextraktionsverk vid Kvarntorp. Man ville åt uranet i alunskiffern. Innan man kan ägna sig åt anrikning o d måste uranet skiljas från alla andra ämnen och det är inte helt lätt. Det handlar dock enbart om klassisk kemi för att kunna erhålla rent uran. Redan i Kvarntorp krossades och maldes skiffern/kolmen och en första grovseparering genomfördes. Därefter transporterades uranmassan till Stockholm (Liljeholmen). På den tiden utfördes all vidare uranbearbetning i tätbefolkade områden. Även två reaktorer (R1 och R3) var förlagda mitt i smeten, men det brydde man sig inte om. Man hade ännu inte kommit på att det krävs skrämselpropaganda för att folk ska låta bli uran. Enligt Galen Winsor beror det på - att man inte vill ha ett stort antal små enheter som producerar elkraft runt omkring i landet, för då förlorar staten kontrollen (läs: skatteintäkter) över eldistributionen och/eller värmedistributionen (fjärrvärme). Okontrollerad spridning av plutonium är en annan anledning. Exakt vad som försiggåtts angående AB Atomenergis verksamhet på 40- och 50-talet är det svårt att få en helhetsbild av. Det gick rykten om att det tillhörde god sed för de som var inblandade, att inte tala om detta. Sedan har vi Ranstad i Västergötland där man beslöt att bryta och extrahera max 300000 ton uran. Det blev dock endast 213 ton, eftersom det så småningom uppdagades att det var billigare att importera uran från andra länder. Den tidigare nämnda existensen av naturliga reaktorer (oklo) kittlar min fantasi. Tänk om flytande glödhet magma är en slags härdsmälta som sker djupt nere i marken? Alltså, att riktiga vulkaner, även dem drivs av fissonsprocesser i underjorden. Detta är faktiskt inga stolliga griller utan av många en vedertagen hypotes. Det finns flera exempel på bildat folk som funderar omkring de här märkvärdigheterna. Den allmänna hypotesen varför det är varmt i Jordens inre har inte med det höga trycket (p g a gravitationen) att göra utan det beror på att när Jorden bildades så var den en glödande boll som så småningom svalnade på ytan men i dess inre fortfarande väldigt het, trots att flera miljarder år passerat. Så, då har vi kommit så långt att det är dags att stiga in i venussfären - utan att det för den delen finns någon koppling mellan kvarntorpshögen och Venus, eller finns de det? Finns det liv på Venus? - Nej det är för varmt! Det är så varmt att bly smälter. När man frågar varför det är så varmt på Venus så kan man få olika svar: Det är koldioxidhalten som blivit för hög och därefter har temperaturen skenat iväg (samma scenario som vi har att vänta här på jorden enligt samma talespersoner). Eller - det är vulkanerna på Venus som gör att det blivit så varmt. Sedan har jag inte hört någon mer förklaring, för det kan ju knappast vara det tjocka molntäcket som orsakar hettan. Moln skärmar ju som bekant av solens strålar så att det blir kallare. Det betyder alltså att det borde vara kallt på Venus, men eftersom Venus befinner sig närmare solen så borde den starkare solstrålningen kompensera för molnens nedkylande effekt. Resultatet borde bli ungefär som på Jorden - lagom varmt typ... På Mars finns det också moln men ganska få. Mars befinner sig emellertid längre bort från Solen än vad Jorden gör, så vad blir då resultatet? Att det är ganska behagliga temperaturer och för det mesta klarblå himmel över Mars. Mars atmosfär är inte lika tät som Jordens heller, så på Mars kan man väl räkna med ett maximalt utnyttjande av det som Solen har att bjuda på och inte minst - för att det ska kunna bli drägliga levnadsförhållanden. Jag befinner mig dock här på Jorden där det är lagom långt till solen och lagom mycket moln, d v s drägliga levnadsförhållande. Allt blir ju så enkelt när man tänker logiskt och rationellt... Mitten av September 2020: Det är väldigt sällan man hör något om någon expedition till Venus. Det är lite lustigt, för samtidigt som jag författar den här texten så publicerades det en ny upptäckt om Venus som hade med gasen fosfin att göra. Att atmosfären skvallrar om att det kanske finns någon form av liv på Venus, men bara kanske. Det brukar vara formulerat på det sättet, så att man inte lovar något som senare inte visade sig stämma. För när det gått en tid brukar det som sas då, inte vara det som man kom fram till sen... Ibland tajmar man tydligen in sammanträffanden man inte vanligtvis lyckas med. IMAGE ©Kumla kommun
Så här några månader efteråt upptäckte jag att en tidigare brandchef vid namn Stig Wikström skrivit en bok om kvarntorpshögen
och som han publicerade 2020-09-08 - drygt tio dagar innan den här sidan lades ut! Ytterligare ett sammanträffande som jag inte hade en aning om...
Jag har inte läst boken än, men ur tidningsartiklar går att läsa att högen var mer aktiv förr i tiden (70, 80, 90-talet) än i nutid. Från och med 1982 var det Kumla
brandkår som ansvarade för uppkomna bränder på högen. På 80-talet brann det ofta och ibland bildades det en krater p g a värmen. På kraterns väggar kunde man se hur
rödfyren glödde (lyste rött). Uttryck såsom ”brand” eller ”högen brinner” är felaktiga formuleringar enligt Stig, utan det handlar om en ”kemisk reaktion”. Om
detta är korrekt så frågar man sig (speciellt om man är intresserad av kemi) vad det rör sig om för kemisk reaktion??? Det är alltså en kemisk
reaktion som skapar en intensiv värme så att den kvarvarande stybben förgasas och bildar giftiga rökgaser - innehållandes bl a svavel, om jag förstått rätt?
Varför inte prova om det fungerar i mindre skala... Det var känt att askan var het när den lades på högen, för att sedan förbli het, ja hur länge? Man ska alltså börja med att utföra en pyrolys av alunskiffer, sedan deponerar man den heta askan i en behållare/reaktor och så fortsätter man tills den är full. Sålunda har man en behållare som kommer att generera värmeenergi i flera år, eller? Det simplaste är väl att utrusta reaktorn med möjligheten att värma upp vatten, för uppvärmning av bostäder typ. Kanske duger det med en container av något slag? För att hålla igång fissionen kan man prova att vattna askan då och då. Ett annat förslag är att fylla en behållare med gammal rödfyr från Andrarum och sedan värma upp denna. För att underlätta kärnklyvningen bör rödfyren vara uppblandad med vatten, alltså en moderator. Om behållaren är vattentät kan en signifikant del av massan utgöras av vatten. Uppvärmning kan ske genom att trycka in vattenånga. Och kanske krävs det även en neutronkälla för att sparka igång fissonsprocessen? Sättet hur all rördragning ska utföras upplåter jag till var och en att klura ut. Det viktigaste är bränslets beskaffenhet och hur det ska förberedas, resten löser sig alltid, på något sätt... Eftersom jag inte sett att någon annan funderat i de här banorna så är det väl jag som är upphovsmannen tills vidare, om man bortser från den forskning som AB Atomenergi utförde på 40- och 50-talet, bakom ridå dock. Jag kallar det för OS-reaktor. Det är ju en reaktor vars bränsle är skifferolja, på engelska ”Oil Shale”. Risken är stor att inget händer eftersom reaktorn blir så liten i jämförelse med kvarntorpshögen. Så, det enda som saknas är väl att försöka utröna hur det ligger till med den saken... Det finns två aspekter gällande den verksamhet som drogs i gång i Kvarntorp: Det var ur miljösynpunkt en mycket dålig idé att påbörja brytning av alunskiffer för att kunna producera olja, men de nya kunskaper om kärnfysik och kärnkraft, som man fick på köpet, var förstås högst väsentliga för samhällets framtida energiförsörjning. info om radioaktivitetMars 2022: Informationsinhämtning via anonym källa har resulterat i delgivning av mätvärden. Det har framkommit att den joniserande effekten från marken på Kvarntorpshögen (KH) är högre än i omgivningarna runt den havererade Tjernobylreaktorn i Ukraina, om man bortser från punktkällor. Dessa punktkällor är rester av grafitmoderatorn som även de spreds ut, annars är det Cesium 137 som är den huvudsakliga strålkällan runt TB.Uppmätta värden runt TB är 60-80 mR/h, medan uppmätta värden på KH är 200-300 mR/h. Enheten ”Röntgen” användes på alla instrument förr i tiden. R mäter effekten [J/s] av strålningen - inte det sätt joniserad strålning verkar på levande celler. Nyare instrument mäter absorberad strålning i ”Sievert” där även strålningstyperna viktas. Att mäta med Sv gör att man inte vet vad det är som strålar. Som exempel så sänder många hälsovådliga radioaktiva ämnen ut mycket betastrålning, så för att kunna mäta det krävs särskilda detektorer. Detsamma gäller alfa- och gammastrålning, om vi bortser från neutronstrålning. Folk som är mer nördiga på området än mig har således en massa specialkunskaper om hur man går tillväga, vilket då har bidragit till ny detaljinformation om KH. Citat: ”tror dina värden är mycket låga i jämförelse med det jag mätt”. Om vi förmodar att det pågår fissionsprocesser på KH så kan man jämföra den med en kärnkraftreaktor och då ändras allting. Plötsligt handlar det om ett sammelsurium av radioaktiva ämnen eller klyvningsprodukter! Processen på KH är ju så intensiv att det glöder och ryker och har gjort så väldigt länge - detta sker ej vid TB. Det är som om man skulle kasta en mängd utbrända uranbränslestavar från ett kärnkraftverk i en hög och sedan täcka detta med ett jordlager, därefter låta folk vistas där utan några som helst restriktioner eller varningar. Det är även ganska ofördelaktigt ur vädersynpunkt. Nederbörden urlakar och transporterar radioaktiva ämnen till grundvattnet. Så gör även vindar, som när det är torrt ute sprider partiklar vida omkring och då har vi bara pratat om KH, inte om andra rödfyrshögar i Sverige. Till sist: om det jag skrivit här är sant så borde samhället Hällabrottet överges på samma sätt såsom spökstaden Prypjat, eller? 
Jag tycker det är intressant att NASA med jämna mellanrum skickar iväg rymdfarkoster till olika himlakroppar, men ställer mig frågande till om rapporterna därifrån verkligen stämmer? Jag tror faktiskt att människan har besökt Månen och även landat på Mars och Venus med olika slags tingestar, men är som sagt tveksam till att det har skett efter de premisser som så att säga har publicerats. Jag tror inte att man kan besöka månen med den teknik som stod till förfogande 1969. Man gjorde om denna bravad sex gånger utan att något allvarligt tekniskt fel inträffade under landning och startfasen. Jämför man den mängd bränsle som krävdes för att avlägsna sig från jorden så verkar det orimligt att man med en ganska liten farkost både kunde landa och starta från Månen men allt gick som smort, däremot uppstod det då och då fel i de kameror man använde - oftast när något väsentligt skulle fotograferas. 
Faktum är att just fotograferandet har varit ett dilemma hela tiden; från Mercury till de senaste rymdfärderna. Första gången man kom fram till Mars och skulle fotografera dess yta från rymden med en sond (Mariner 9), så gick det inte eftersom hela planeten var insvept i en sandstorm - en global sandstorm - det skedde igen år 2001 och kunde fotograferas med rymdteleskopet Hubble. Forskarna vet inte hur detta är möjligt med tanke på att atmosfärens täthet bara är en bråkdel av den på jorden. Gravitationen på Mars är klart mindre än på Jorden då planeten är ungefär hälften av jordens storlek. Trots det är landytan lika stor som jordens landyta. 
Andra fotografier från Hubble visar att Mars inhyser både blåaktig atmosfär och moln. Detta talas det lite om - det känns som att moln på Mars himmel inte kan vara relevant, men så är det. Även täta moln och dimma har observerats från kretsare runt planeten. 
De första fotografierna som togs av vikinglandaren bekräftade en klarblå himmel - senare bilder visar en rödaktig himmel. Dessa bilder ser suspekta ut, ty landskapet verkar sterilt och dött, därtill är den röda nyansen påtaglig, ja närmast konstgjort onaturlig. 
Belägg för detta får man när man autobalanserar bilderna i Photoshop - då blir himlen blå och landskapet får ett realistiskt uttryck. Inte ens de svarta delarna eller kanterna som omger bilderna har lyckats slippa bli utsatta för den rödpålagda färgeffekten. Just detta faktum att de svarta områdena/kanterna är brunaktiga bevisar att hela bilden har förvrängts innan den släppts ut i offentlighetens ljus. Detta gäller inte bara en bild utan många, så den slutsats man kan dra är att NASA vill att det ska vara rött på Mars. Det är bara eventuella moln och polarområdena som är vita, resten av Mars är rött - punkt. 
Det inringade är atmosfärenNär man studerar bilderna från hubbleteleskopet så ser man inslag av mörkbrunt och grönt (betrakta bilderna från Hubble ovan). Man kan undra varför NASA inte önskar redigera dessa bilder? Även en blåaktig atmosfär är skönjbar liksom den som vi har här på jorden. Blå färg indikerar antingen syre eller kväve eller både och - dessa grundämnen skapar en blåskimrande atmosfär. När däremot en sond fotograferar Mars under det att den går i en omloppsbana ser man inte tillstymmelsen av vare sig det blåa eller någon molnighet. 
De närbilder av marsytan som är tagna med kamerautrustning från MSSS är alla svartvita, trots att bilderna starkt påminner om växtlighet. NASA eller MSSS har alltså avstått från att använda färgåtergivna bilder på dessa intressanta ytstrukturer (på denna främmande planet), vilka liknar träd eller buskar och som därtill kastar skuggor över landskapet. Det är anmärkningsvärt eftersom en kretsare inte behöver länka färgdatan från en markplacerad källa. Till och med Arthur C Clarke ställde sig frågande till vad detta egentligen handlar om men fick inget uttömmande svar. Istället svarade NASA med en omtagning, alltså ett nytt fotografi av platsen (den vänstra svartvita bilden ovan) - vilket då visade ett kargt rödaktigt ökenlandskap igen. Flera forskare har studerat de detaljrika bilderna från MGS och hävdat att det är bevis nog för att det (åtminstone) finns vegetation på Mars, men NASA vet alltid bäst och avfärdar dessa antaganden utan vidare. Vissa påstår även att man ur bilderna kan urskilja hjordar av jordliknande djur som befinner sig på marsytan. De här förbluffande markstrukturerna ligger i anslutning till polarregioner men det har aldrig slagit någon (på NASA) att det är just där man ska inrikta sina resurser, om det nu är sökandet efter liv man är ute efter. Nej, istället koncentrerar man alla expeditioner till stenöknarna runt marsekvatorn som är jämförbara med Sahara eller Gibsonöknen i Australien. 
Bilder tagna på Mars är i regel onaturliga eller bristfälligt färgade - så här bör det väl se ut? Man kan nu vara lugn för att fadäserna med de klumpiga rödpålagda bilderna är åtgärdade av NASA. Det vore anmärkningsvärt om man skulle kunna autobalansera bilderna från Curiosity så att himlen blir blå igen - det är nog ingen risk. Vi får helt enkelt inse att ingenting utöver det vi redan har sett någonsin kommer att visas och att andra landningsområden än livlösa marsöknar aldrig blir aktuella att landa på - även i fortsättningen.
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
© 2012 Essential Electronics - drivs av Björn Lindqvist (CEO of EE) Skriv för kontakt eller rapportering email - eller för att posta en artikel? Gör helst artikeln i Words först. Jag kommer då att försöka replikera denna i så hög grad som möjligt. |
||
